Riksförbundet DHB

1940-talet

Ett upprop som väckte intresse

Den allra första föräldraföreningen bildades 1945 vid Manillaskolan i Stockholm. Vid de övriga skolorna såg man inga möjligheter att starta lokala föräldraföreningar beroende på att föräldrarna var spridda över landet. I ett upprop 1949 skriver Oscar Löfgren, Gösta Edin och Holger Gillberg, att enda möjligheten att uppnå kontakt och målmedveten sammanhållning mellan döva barns målsmän är att bilda en riksomfattande sammanslutning. Detta upprop ledde till en inbjudan till ett konstituerande möte den 8 maj på Manillaskolan.

40-finkladdaEn interimsstyrelse valdes bestående av Oscar Löfgren, Gösta Edin och Nils Erik Axel Sellén. Förbundet Döva Barns Målsmän, DBM, bildades lördagen den 30 oktober 1949. Vid detta första årsmötet i Örebro valdes Oscar Lövgren till ordförande.

I DBM/DHB, liksom i andra föreningar, var det till att börja med männen som innehade styrelseuppdragen, de hade föreningsvanan. Först under 1960- och 70-talen gjorde kvinnorna entré i styrelsen. Fram till 1987 hade förbundet sex olika manliga ordföranden, men vid årsmötet det året valdes en kvinna, Inger Lindvall, till ordförande. Tre år senare efterträddes hon av Britt-Louise Tollerud-Jonsson och efter henne tillträdde Lena Fernström.

40-glass

Enligt de första stadgarna var DBM:s syfte att främja kontakten mellan föräldrar eller målsmän till döva barn och tillvarataga deras gemensamma intressen. Förbundet var en utpräglad hem- och skolaförening till föräldrar vars barn gick på någon av specialskolorna för döva. Föräldrar till förskolebarn eller integrerade barn var alltså inte medlemmar.

I förbundets första meddelandeblad, som utkom i december 1949, kan vi bland annat läsa ”Förhållandena vid dövskolorna, framförallt betr. lokaler och inredning, ha under decennier varit fullkomligt urbota, och skolorna ha arbetat under villkor, som haft något av hopplöshetens prägel.” Man uppmärksammade även det pedagogiska området: ”Många lärares ovillighet att genom åtbördsspråket underlätta kontakten med eleverna och deras kunskapsinhämtande på lågstadiet har förvärrat de små stackarnas andliga isolering. Lyckligtvis finns det utsikter, att denna ömtåliga fråga genom utbyggnaden av förskolorna skall få en mera tillfredsställande lösning.”

Vid den här tiden kallades döva dövstumma. Detta gillade inte DBM, ”Tillägget ’stum’, som de flesta skolor märkligt nog slagit vakt om, motsäger ju på ett nedslående sätt deras huvuduppgift: att lära barnen tala.” DBM ansåg att barnen var döva och de undervisades på dövskolor av dövlärare, precis som blinda barn gick på blindskolor och undervisades av blindlärare.

Stäng formuläret.