Riksförbundet DHB

Läger 2009 - Familjeläger

Sommarlägret i Herrfallet 6-12 juli 2009

Herrfallet, Arboga

Eftersom både ledare och medlemmar var så nöjda med förra årets anläggning, Herrfallet, i Arboga, så togs beslutet om att vi i år skulle ha lägret på samma plats. Så den 6 juli slogs portarna upp till ”Sommarläger 2009”!

Alla ledare, vilket arbete de gör! Det är laganda till tusen och alla är så engagerade. Jag måste börja med att berömma ledarna för detta. Utan ett sådant engagemang så hade vi medlemmar inte haft ett sommarläger att åka till. Det börjar med uppackning; ett stort tält där vi ska kunna träffas för samkväm på kvällar, eller där barnledare med barn kan vara om det regnar, studsmattor, massor med leksaker till barnen, pooler till de små barnen då värmen ligger på, pysselsaker till barnen (lådvis), såpbubblor, utklädningskläder, pennor, kritor, papper, godis, stereoanläggning för kommande disko för alla barn med mycket mera.

Några av ledarna kommer upp en eller två dagar innan deltagarna anländer för att plocka upp allt, samlas för avstämningar och lösningar på diverse saker som kommer upp. Vad jag vill säga är att för att man sitter i styrelsen i DHB innebär det inte ”bara” möten utan ett stort engagemang och ansvar och jag tycker att ledarna behöver en stor klapp på ryggen för allt de gör!

Men vi ska inte heller glömma oss själva, oss föräldrar. För det första är det en vecka av vår semester, sedan ska lägret betalas, de där två sakerna är detaljer jämfört med packningen och resan! När man står där färdig med packning för fyra stycken för en vecka och hoppas att man inget glömt så vrider vi om nyckeln i bilen och vi startar vår färd mot Arboga. Då börjar det tuffaste på hela veckan (i alla fall för vår familj).

Ungarna:
– När är vi framme? NÄR är vi framme?! Svara då!!
Vi hade nyss vridit om nyckeln i bilen! Jag svarar lugnt:
– Det är låååångt kvar – flera timmar! Sov ni en stund!
Jag håller tummarna hårt i hopp om att de ska somna, men universum hör inte min önskan.
– När är vi framme?
– Om fyra timmar…
– Hur många sekunder är det?
– Ingen aning…
– Hur långt är det kvar nu?
Men herregud!! Arkitekten i mig kom igång i min lilla skalle, på hur man bygger en ljudisolerad vägg som skiljer baksätet från framsätet. Men jag kom inte fram till någon lösning på den väggen eftersom jag blev avbruten hela tiden:
– När är vi fraaaaaaaammmmme??
I fyra timmar är det det enda jag hör… Applåder till oss som klarar av bilresan!!
Måndagen den 6 juli klockan 15 samlades alla deltagare i matsalen och alla blev presenterade och vi gick igenom den kommande veckan. Barnen hade svårt att sitta still då de bara ville ut för att leka eller prata med kompisar de inte träffat på länge. Roligt att se så många nya ansikten! (även gamla)

Barnledarna är så urduktiga! De inskolade barnen på ett lugnt och professionellt sätt och vi föräldrar kunde dagen efter lämna våra barn lugnt i dessa underbara barnledares händer. Medan barnen inskolades så fick vi föräldrar träffa våra teckenspråkslärare; Mattias, Teddie, Per, Magnus, Maria, Helen och Camilla. De presenterade sig och vi blev uppdelade i olika grupper (efter teckenspråk och teckenförråd).

I min grupp hade de strypt åt reglerna med en dumstrut, använde du rösten samtidigt som du tecknade så fick du sitta med en dumstrut på huvudet tills nästa gjorde samma misstag och struten skulle gå runt (förhoppningsvis inte). Men det roligaste var att den första som åkte på att bära struten var självaste Paul Ek! Underbart att se att han är mänsklig, precis som oss som fortfarande kämpar.

Familjefoto

På tisdagen kom en stor tavla upp utanför tältet. Vid incheckningen igår så tog ledarna foton familjevis. Dessa sattes nu upp på ett stort plakat där vi kunde se hur alla familjemedlemmar såg ut, vad de hette, var de bodde både hemma och vilket husnummer de hade på lägerhuset samt deras intressen. Det var en jätterolig idé! Barnen kunde också peka på de nya kompisarna som de hade lekt med under dagen och visa oss föräldrar vilka dem var.

Hela denna dag hade vi teckenspråk/ordförråd undervisning. I teckenspråkskursen där jag satt har vi tio olika stationer som vi varvar mellan. Till exempel polysyntetiska tecken, bildbeskrivningar, översätta svenska texter till teckenspråk, motsatsord m.m. Mycket fokus är det men även en massa skratt!

Åsa Bryhagen, författarinna till bland annat boken ”Det barn vi fick” var och föreläste för oss på eftermiddagen. Åsa har en son med Dawn Syndrom. Hon pratade om att inte tillhöra det ”normala”, vad det innebär för föräldrar att få ett funktionshindrat barn. Vad vi kan göra och hur vi kan faktsikt kan påverka – tillsammans. Hon nämnde också syskonen till de funktionshindrande barnen. Att inte glömma dem. Kl 18:15 samlades samtliga ”tjejer” (över 18 år) för en bilfärd som tog oss till Hjälmarens kanal för en båtfärd med räkfrossa! Mums!

På onsdagsmorgonen stod det bussar på parkeringsplatsen för att hämta några barngrupper för att ta dem in till Örebro och Lek och Bus Landet. Där stannade de hela dagen. När de kom hem efter utflykten så bytte de bara tröja och sedan ut igen för att leka med kompisar. En annan barngrupp åkte till Eskilstuna där de besökte en äventyrsbana. Den yngsta barngruppen, de stannade hemma på anläggningen och tultade omkring på sina små ben i poolerna och när jag gick förbi så låg de gott och sussade i sina vagnar med ansiktsmålningar.

Vi föräldrar fortsatte på våra kurser och lärde oss bara mer och mer för varje dag. I min grupp skulle vi beskriva ord för varandra. Jag drog en lapp där det stod ”fjäder”. Jag skulle få gruppen att teckna fjäder. Jag tecknade:
– En del människor kan göra en höna av en vad?
Pelle Hagström hade inte vunnit några ord på hela tiden och han var bra taggad att ta detta ord! Han funderade hårt och var allvarlig i ansiktet och utbrister:
– ÄGG!!!
Han gjorde så jag blev borta mestadels av den lektionen för jag skrattade så jag inte visste vad jag skulle ta vägen. Försökte fokusera igen men så fort jag mötte Pelles blick så tänkte jag bara ägg.

På eftermiddagen föreläste Elisabeth Schönbeck ”Leker verkligen lika barn bäst?”. Hon talade om syskonskaran, om hur man präglas som person beroende på var i syskonskaran man är född. Väldigt intressant! Hon har skrivit böcker om ämnet. På kvällen var det dags för en killkväll. Alla ”killar” över 18 år åkte för att skjuta paintball och även skjuta lerduvor.

DHB-dagen

DHB firade 60 år som förbund torsdagen den 9 juli. Bussar kom för att hämt upp alla deltagarna för en färd in till Örebro och Gustavsviks äventyrsbad. Även medlemmar från DHB som inte var med på sommarlägret dök upp och vi var MÅNGA i badhallen. När de kom hem så stod ett tivoli på anläggningen; karuseller, virvelvind, lotteristånd m.m. men vi hade otur med vädret denna dag. Det regnade, det regnade MYCKET! Ledarna fick skjuta fram schemat gällande tivolit. Barnen fick åka en stund men de fick öppna på fredagen istället då prognosen visade bättre väder då (ska man lita på den?)

På fredagen kom det skyfall av regn emellanåt. Barnledarna gick med barnen som skulle få rida på hästar, de gick i enorma regnskurar – genomblöta – med leenden. Underbart! För här vrider vi bara ut vattnet och fortsätter! Några barngrupper åkte till ”Barnens Ö” i Örebro, andra har hyrt trampbilar, spelat minigolf, lekt på lekplatsen, målat T-shirts, haft ”Fear Factory”, 5-kamp och UH (Unga Hörselskadade) har varit och föreläst för de äldre grupperna. Föräldrarna fortsatte som tidgare i veckan med kurserna och vår teckenspråkslärare Mattias Rudin föreläste om dövkultur. Intressant!

Idag var alltså tivolit öppet istället för igår. Alla var så glada för det var uppehåll och även Paul Ek åkte någon typ av en lättare (NOT) variant av virvelvinden. När attraktionen var färdig så såg han alldeles vimmelkantig ut och gurglade ”Aldrig mer….” 🙂 Barnen tog lotter och vann. När vi stod där och hade så roligt började plötsligt regnet vräka ner!! Alla sökte skydd och i den lilla karusellen för de mindre barnen stod säkert 30 föräldrar och trängdes för att ta skydd från regnet (karusellen hade tak). Jag trodde verkligen att karusellen skulle braka samman – men den klarade sig! Efter regnet så sprang barn och föräldrar upp till stugorna för att hänga kläderna på tork. Barnen slängde på sig torra kläder och sen sprang de med ilfart ner till tivolit igen!

DISKO! Ja, det var det första barnen pratade om på lördagens frukost. På kvällen skulle det vara disko med DJ RW (Rickard Wanderydz). Även denna dag var det full fart med utflykter och aktiviteter för barnen och vi föräldrar hade veckans sista undervisning. På kvällen var det in med barnen i duschen, deras diskoutstyrsel gjordes i ordning och sen bar det iväg till dans. Samtliga ledare (ledare, barnledare och teckenspråkslärarna) hyllades för sitt fantastiska arbete. Barnledarna, tack för att ni ändå var glada och kämpade er igenom regn hela veckan! Barnen är så nöjda med allt ni gjort för dem! Vi avslutade kvällen med disko och samkväm för föräldrar och ledare, barnvakter och teckenspråkslärare. Pratade om veckan som varit, bytte adresser och telefonnummer m.m.

Jag älskar DHB:s sommarläger och får alltid separationsångest när veckan är slut. Det blir en enorm tomhet när man sitter där i sin bil på väg hem – till verkligheten, vardagen och allt som man som förälder ska stånga sig blodig igenom. Men samtidigt är jag ”tankad” med inspiration, glädje, mer kunskap och mer kraft att jag nästa spricker. Jag vet att ett år går väldigt fort (när man är vuxen) och ser fram emot sommarlägret 2010.

Malin Wanderydz

Till Läger
Stäng formuläret.