Riksförbundet DHB

1980-talet

1980-talet präglas av nytänkande och framtidstro

1980-talet präglas av nytänkande och framtidstro
Med anledning av förbundets utökade verksamhet anställdes Arne Åkerberg 1980 som alltiallo på halvtid. Kansliet inrymdes i Dövas Hus i Örebro. Arne var en idéspruta och visionär och en av dem som drog ett tungt lass under 80-talet, bland annat arrangerade han en konferensresa för DHB, HfR och SDR till Leningrad ihop med Kerstin Torstensson på HfR.

1980 fick vi en ny läroplan, Lgr 80. Den hade inte sett ut som den gjorde om inte DHB stöttat SDR. I vissa fall ställde DHB till och med hårdare krav än SDR. I och med Lgr 80 fick specialskolan en kursplan i teckenspråk och språkundervisningen skulle anpassas till barnens individuella behov. Som exempel på det kan nämnas att undervisningen i engelska för döva/hörselskadade elever skulle syfta till att de skulle kunna läsa och förstå texter samt använda språket i skrift i enklare former. Hör- och talövningar skulle anpassas till elevernas förutsättningar.

lund_0337

 

Som tidigare nämnts erkändes teckenspråk som ett eget språk 1981 och det var den viktigaste händelsen under 80-talet. En annan händelse 1981 var att förbundet blev medlem i ABF och att studier därmed kom in som en del av verksamheten. De flesta distrikt ordnar idag regelbundet teckenspråkskurser.

Samarbetet mellan DHB, HfR och SDR utökades under 80-talet och under en gemensam konferensresa till Leningrad 1984 bildades den grupp som så småningom fick namnet Ordförandegruppen. Denna grupp träffas en till två gånger per år och diskuterar gemensamma frågor. En av de första frågorna var behovet av fortbildning i teckenspråk för lärarna inom specialskolan. Detta lyckades förbunden driva igenom och idag finns medel avsatta för detta ändamål.

DHB:s familjelägerverksamhet startade under 80-talet. Lägren har alltid varit mycket eftertraktade och innebär mycket arbete för de inblandade. Många av dem som är aktiva i förbundets arbete har en gång börjat sin bana med att delta på ett familjeläger.

Förbundets kansli utökades också under årtiondet. I slutet av 80-talet arbetade en förbundskonsulent, en kanslist och en kamrer heltid för DHB. Även ett av distrikten, DHB i västra Sverige, anställde en kanslist. Ett stort informationsprojekt startade 1988 och genom det fick förbundet en informationssekreterare.

 

1986 beslutade socialdepartementet att man skulle pröva en ny utredningsmetod. I stället för att tillsätta en vanlig parlamentarisk utredningskommitté, gav man DHB, SDR och HfR pengar och uppdrag att själv utreda hörselvårdens framtid. Samarbetet mellan de tre organisationerna fördjupades tack vare detta uppdrag. Hörselvårdsutredningen, HVU, upptog en stor del av förbundets arbete. I maj 1989 lade utredningen fram sin slutrapport som innehöll en mängd förslag till åtgärder, bland annat för att påverka attityderna till döva och hörselskadade och för att stärka eller skapa samarbete mellan olika verksamheter och mellan vården och brukarna. Utredningen föreslog också att samhällets insatser skulle vara likvärdiga i hela landet, att en Hörsel- och dövombudsman (HDO) skulle inrättas direkt under socialstyrelsen och att hörselvårdskonsulenterna skulle ersättas med förskolekonsulenter, skolkonsulenter och vuxenkonsulenter. HVU gav många nya idéer, endast ett fåtal har genomförts. När utredningen pågick befann sig Sverige i ett expansivt skede, men när utredningen var klar kom en lågkonjunktur och landstingen hårdbantade sin verksamhet.

DHB:s namn förändrades i och med årsmötet 1988. Med i namnet kom språkstörda barn, något som Hällsboskolans förening länge kämpat för. Namnet blev således Riksförbundet för döva, hörselskadade och språkstörda barn, förkortningen DHB förändrades inte.

Stäng formuläret.