1990-talet

En viktig fråga under 90-talet har varit den framtida skolan. Tillsammans med HRF (Hörselskadades Riksförbund) och SDR arbetade DHB fram ett förslag till en teckenspråkig skola där elever som har teckenspråk som förstaspråk undervisas oavsett om de är döva eller hörselskadade. Tanken var att det ska vara språket, inte audiogrammet, som avgör vilken skola eleverna väljer. Ett mer akut problem i specialskolorna blev lärarbristen. Av de cirka 330 lärare som fanns 1992 var cirka 90 obehöriga och närmare 80 skulle komma att gå i pension fram till år 2000.

Cochlea implantat dök upp i början av 90-talet. Med hjälp av en inopererad elektrod hoppades läkarna kunna bota döva barn. Detta väckte starka känslor inom DHB och andra närstående förbund. Idag finns föräldrar med implantatopererade barn representerade i styrelser på olika nivåer inom DHB, något som var otänkbart i början av 90-talet.
Genom påverkansarbete fick DHB till stånd en utredning kring teckenspråksutbildning för föräldrar. Något som såg väldigt olika ut i olika delar av landet. Utredningen resulterade i en lagstadgad rätt till 240 timmars teckenspråksundervisning för föräldrar till döva barn. En halv seger var vunnen. DHB arbetade vidare dels för att föräldrar till hörselskadade och språkstörda barn ska få samma rätt, dels för att öka antalet timmar.

Det internationella arbetet utökades i samband med att Sverige blev medlem i Europeiska Unionen. I och med det blev DHB fullvärdig medlem i FEPEDA, den europeiska föräldraunionen för döva och hörselskadade barn. Det innebar att DHB fick ha en representant i FEPEDA:s styrelse. Synen på teckenspråk skiftar mellan de olika länderna och DHB ser som sin uppgift att visa och förklara hur det ser ut här i Sverige. Vid ett tillfälle bjöd DHB in styrelsen till Örebro och passade då på att visa upp Birgittaskolan. Flera DHB:are har deltagit vid de familjeläger som FEPEDA arrangerat – då har kommunikationen mellan barnen och mellan barn och föräldrar synliggjorts på ett konkret sätt och intresse för teckenspråk bland föräldrar från andra länder har väckts.

Projekt, främst med stöd från Allmänna arvsfonden, har bidragit till en utveckling av förbundets verksamhet. Under 90-talet har DHB drivit informationsprojekt som inneburit att videofilmer och broschyrer framställts, konferenser för yrkesverksamma och politiker arrangerats och informatörer utbildats. Andra projekt har varit: Invandrarprojekt, Utbildningsprojekt och Drogförebyggande projekt.

Hösten 1996 startades ett treårigt projekt kring barn med språkstörningar. Projektet har sökt kunskap och samlat föräldrar till temadagar på olika platser i Sverige. Samarbete med andra förbund som också arbetar för målgruppen har inletts. För att hjälpa föräldrarna att starta kontaktgrupper har en handbok för dem börjat utarbetas. Under 1999 kommer projektet att avslutas.

Nyheter på telefoniområdet kom med videotelefon, mobiltelefoner, SMS och videosamtal. Döva fick möjlighet att kommunicera via telefon på sitt förstaspråk. DHB drev ett projekt i Örebro för att prova videotelefonen i verkligheten. I projektet ingick också en förmedlingstjänst via Tolkcentralen.

Under 90-talet har DHB tagit del av flera statliga utredningar. Den största och viktigaste är utredningen om funktionshindrade elever i skolan, kallad FUNKIS. I maj 1998 lade kommittén fram sitt betänkande vars förslag innebär stora förändringar för våra målgrupper. Under utredningsperioden har DHB funnits med i en referensgrupp, skrivit skrivelser, uppvaktat och följt arbetet.

Den 28 maj 1998 genomförde förbundet sin första demonstration någonsin, och orsaken var just FUNKIS. Det DHB protesterade emot var kommunaliseringen av specialskolorna och nedläggningen av Hällsboskolan.